En gullig kalv♥
♥STIKLA♥
Stikla och Stolt
En fin islandshäst Stolt♥
Haflingerns historia börjar för många hundra år sedan. Rasen har sin hemvist i Sydtyrolen kring byn Hafling i Jenesien som gett rasen dess namn. Området tillhörde dubbelmonarkin Österrike-Ungern fram tills efter första världskriget då området förlorades till Italien. I Sydtyrolen har det sedan flera hundra år funnits små energiska bergshästar med orientalisk uppblandning. Ända fram till 1868 var haflingerns härkomst väldigt dåligt dokumenterat men troligtvis har de gamla bergsponnyerna korsats med både orientaliska, ädlafullblodshästar, samt grövre kallblodshästar.
År 1868 började man dock dokumentera aveln mer noggrant när man korsade in hingsten El Bedavi XXII. El Badavi importerades frånArabien av en österrikisk kommission El Bedavi fick stå som avelshingst på stuteriet i Tyrolen och idag kan man spåra 4 av de fem blodslinjerna inom halfingerrasen till El Bedavis, främst genom sonen 249 Folie, född 1874, som idag räknas som den moderna haflingerrasens stamfader. Han var en avkomma till El Bedavi och ett sto av de små bergsponnyerna. Blodslinjerna kallas A efter Anselmo, B efter Bolzano, N (och H) efter Nibbio, S efter Stelvio, St efter Student och till sist W efter Willi, alla dessa var ättlingar till Folie och El Badavi.
För att behålla rasen intakt utavlade man en del haflingerhästar med andra europeiska ponnyraser som till exempel Konik, Hucul och bosniska ponnyer. Stuteriet avlade även med den tyngre och kraftigare kallblodshästen Noriker som gav styrka och mer robust exteriör. Även den speciella färgen gick i arv från Norikerhästarna och blev mer fixerad hos haflingern. 1898 godkändes haflingern som en officiell ras.
10 September 1910 föll dock Sydtyrolen till Italien vid Saint-Germain-föredraget och haflingeraveln fick stora problem. Stuteriet i Jenesien flyttade nu till norra Tyrolen som låg inom Österrikes gränser. Efter uppdelningen så visade det sig att hingstarna stod iÖsterrike medan stona stod i Italien och stamboksföringen hade legat på is under krigsåren. Eftersom betäckningssäsongen officiellt var över stod enbart 4 avelshingstar kvar på statsstuteriet i Österrike och den enda hingsten som var representant för S-linjen efter Stelvio stod i Italien. 1921 bildades dock en avelsförening i Nordtyrolen och den första stamboken för dessa hästar upprättades 1936. 100 haflingerston stambokfördes direkt och efter mycket övertalande lyckades man köpa loss 100 ston från Italien och aveln stabiliserades något.
Efter andra världskriget tog Otto Schweisgut (1920-2007), avelsledare i Nordtyrolen, Österrike, initiativet till en ordnad avel. Hans son Hannes Schweisgut leder nu aveln i Nordtyrolen och premierar i princip alla haflingerhästar anslutna till Nordtyrolens avelsförbund. Otto Schweisgut skrev även en bok om haflingerrasen, Haflinger Pferde, som var ingående beskrev haflingerns historia, hur de ska skötas och liknande.
Italien (Sydtyrolen), Tyskland och Frankrike har bildat det Europeiska Haflingeravelsförbundet. I Sverige registreras haflinger av Svenska Haflingerförenigen och Svensk Tyroler-haflingeravel.
Idag finns det ca 250 000 registrerade Halfingerhästar globalt varav nästan 1400 är registrerade i Sverige.
Haflingern är alltid fux med ljusare man och svans, så kallat flaxfux vilket är dess starkaste karaktärsdrag. Bläs är vanligt hos de flesta haflingerhästar medan andra vita tecken inte är önskvärda men förekommer. Ursprungligen var haflingern rid- och packhäst i Sydtyrolen men aveln tar sikte på en allround fritidshäst som används för alla former av ridning och körning.
Haflingerponnyer är typiska sega bergshästar som är säkra på foten och robusta. Huvudet är kraftigt men attraktivt och inte för grovt. Ögonen är stora och vänliga. Öronenska vara små och rörliga. Benen är ofta något korta och ryggen är bred med en muskulös bakdel. Bogen är kraftfull och bröstet har ett bra djup. Mankhöjden kan variera mellan 134 och 152 cm men ligger oftast runt 140 cm. Trots den ringa höjden så är Haflingern en mycket stark ponny som kan bära stora eller kraftiga ryttare utan problem. Man och svans är kraftiga och tjocka och växer sig ofta väldigt långa. Halfingerponnyer kan även ha lite hovskägg på benen.
Hingstar döps nästan alltid med namn som börjar på samma bokstav som pappans namn, medan ston i många länder döps med samma bokstav som sin mamma. Detta är dock ingen lag. Men för att få räknas som Haflinger och kunna stambokföras krävs det att hästen inte har mer än 1,5 % främmande blod i sig.
Haflingern är för det mesta lugn och sällskaplig. Den är samtidigt energisk, arbetsvillig och en utmärkt familjehäst som passar inom de flesta ridsporter och även till nöjesridning och körning.
Haflingern har alltid varit populär i Tyskland och bland annat fanns flera Haflingerstuterier i Bayern. Idag har dessa stuterier även inriktat sig på korsningar mellan Haflinger-hästar och arabiska fullblod. Avkomman korsas sedan ytterligare med Haflinger och dessa avkommor kallas sedan Arabo-Haflinger. I Tyskland kallas de även "Edelblut-Haflinger som kan översättas till fullblods-haflinger och vanligast är att man korsar arabiska hingstar med Haflingerston. ARabo-Haflingern har korsats fram sedan 1960-talet.
Detta är ett system inom aveln som enbart används i Bayern och dessa hästar är väldigt ovanliga utanför Tyskland, men dessa korsningar ger en häst som är något ädlare än Haflingern och en utmärkt allroundhäst med en något bättre uthållning och som även har en exteriör som är bättre lämpad för ridhästar än Haflingerns. Arabo-Haflingern har fortfarande kvar många av de karaktäristiska egenskaper som hos Haflingern. Arabo-Haflingern kan numera registreras inom en speciell avdelning i de tyska Haflingerstamböckerna. För att registreras som en Arabo-Haflinger ska hästen ha minst 1,56 % och högst 25 % arabiskt blod i sig. Om arabblodet sjunker under 1,56 % registreras hästen fortfarande som en Haflinger och över 25 % får hästen inte registreras överhuvudtaget. Inga andra raser är heller tillåtet i blandningen.
| Haflinger | |
| Ursprung | Sydtyrolen, Italien |
|---|---|
| Utbredning | Globalt |
| Miljö | Bergsområde, svalt klimat |
| Egenskaper | |
| Typ | Ponny |
| Mankhöjd | 137 cm utanö vre gräns cm |
| Färg | Enbart fux |
| Användning | Körning och ridning |
Belgisk vallhund (nederländska: Belgische herdershond; franska: Berger belge) är en hundras från Belgien. Den hör till depopuläraste hundraserna i flera länder. Mer vardagligt kallas den "belgare" och är en vallhund och brukshund som finns i fyra varianter: groenendael, laekenois, malinois och tervueren. Dessa skiljer sig endast åt avseende färg och hårlag:
Groenendael
Laekenois
Malinois
Ursprunget till belgisk vallhund är lantrashundar ungefär motsvarande Altdeutsche Hütehunde. 1891 tog professor A. Reul vid den belgiska veterinärhögskolan initiativ till en rasklubb som höll en mönstring av 117 hundar i Cureghem utanför Bryssel. Man var från början inne på att det kunde finnas åtta hårlags- och färgvarianter. 1892 publicerades den första rasstandarden och man organiserade aveln för att få fram en enhetlig typ. 1897 hade man enats om tre typer; groenendael, laekenois och malinois. Tre år senare godkändes terveuren. De båda långhåriga varianterna groenendael och terveuren har samma stamhundar. Den strävhåriga varianten laekenois och den korthåriga malinois har delvis samma stamhundar. Groenendael är döpt efter slottet med samma namn, Laekenois är döpt efter det kungliga slottet i Laeken, Malinois har fått namn av orten Mechelen (franska Malines) och Tervueren, slutligen, har fått sitt namn efter orten Tervuren. 1901 erkändes rasen av den belgiska kennelklubben Société Royale Saint-Hubert. Omkring 1910 hade den belgiska vallhundens typ och temperament blivit befäst.
I Sverige tog det några år innan rasen blev känd: Groenendael kom i början av 50-talet, Tervueren några år senare medan den första Malinois importerades 1974. Laekenois var tämligen obekant fram till 1984, då det första exemplaret togs in och denna variant är fortfarande den minst förekommande i landet.
Den belgiska vallhunden är alert, vaksam, livfull och alltid redo till handling. Den kan uppfattas som reserverad mot främlingar vilket i kombination med en inte obetydlig skärpa gör rasen till en utmärkt vakthund. Skärpan, det livliga temperamentet och arbetsviljan hos den belgiska vallhunden innebär att nybörjaren bör välja en annan ras.
Belgaren är ursprungligen en vallhund för i huvudsak får och används fortfarande i viss utsträckning som sådan. (I detta avseende skiljer den sig alltså från den tyska schäfern, som sitt namn till trots knappast används i vallningsarbete.) Belgaren är i dag mest uppskattad som brukshund och har framgångsrikt deltagit i samtliga discipliner av bruksprov (rapport, spår, skydd och sök), liksom vid lydnadsprov och agility. I hemlandet Belgien och framför allt i Frankrike är rasen mycket vanlig som tjänstehund hos polis, tull, räddningstjänst och försvarsmakt. På senare tid har den även i Sverige blivit en uppskattad polishund (företrädesvis malinois, den korthåriga varianten). Förutsatt att den får utlopp för sin energi och arbetslust, fungerar den utmärkt också som familje- och sällskapshund.
Den belgiska vallhunden är en medelstor hund. Mankhöjden för en hane är ca 62 cm och för en tik ca 58 cm, det vill säga ungefär som en schäfer. Belgaren är dock betydligt lättare; en hane väger 25 - 28 kg och en tik 20 - 22 kg. Den är kvadratisk och har harmoniska proportioner utan överdrifter och utstrålar elegans och kraft. Rasen är härdig och rustad för utomhusvistelse oberoende av årstider och klimatväxlingar. Ansiktsuttrycket är vaket och intelligent.
Belgaren ger ett intryck av att vara outtröttlig. Rörelserna är snabba, elastiska och livliga. Hunden är kapabel till plötsliga vändningar i full fart. På grund av sin vallinstinkt visar den ofta en tendens att röra sig i cirklar.
Rasen är känd för att vara frisk och sund. Det förekommer dock höftledsdysplasi (HD), armbågsledsdysplasi (ED), osteokondros (OCD), epilepsi, grå starr (katarakt),hornhinneinflammation (pannus / kronisk ytlig keratit) och kryptorchism. Eftersom dessa defekter ändå är relativt ovanliga är de möjliga att bekämpa utan att riskera genförluster, mental- och specialegenskaper, hälsa eller rastypiskt utseende. Inavelsgraden är dock något för hög i Sverige och den svenska rasklubben rekommenderar därför större utbyte med uppfödare i andra länder.
| Belgisk vallhund | |
Belgisk vallhund / tervueren
|
|
| Rasgrupp (FCI) | Grupp 1, sektion 1 Vall- och herdehundar |
|---|---|
| Rasgrupp(SKK) | Grupp 1 Vall-, boskaps- och herdehundar |
| Ursprungsland |  Belgien |
| Rasklubb | Rasklubben för Belgiska Vallhundar |
| Specialklubb | Svenska Brukshundklubben |
| Varianter | Groenendael Laekenois Malinois Tervueren |
| Andra namn | Chien de Berger Belge (franska) Belgische herdershond (nederländska) Belgian Shepherd Dog (engelska) Belgischer Schäferhund (tyska) |
| Smeknamn | Belgare |
| Rasstandard | FCI 15  PDF |
| Vikt | |
| Hanhund | 25-30 kg |
| Tik | 20-25 kg |
| Mankhöjd | |
| Hanhund | 60–66 cm |
| Tik | 56–62 cm |
Mitt första inlägg.
